Christian Sandström: "Jag stannar i problemet; någon måste göra det"

När Northvolt till slut ansökte om konkurs var det många som pekade: "Han hade ju rätt hela tiden." Men Christian Sandström ryggar tillbaka inför både hyllningar och hat.

– Jag gick inte in i det här för att få cred. Man får räkna med att kliva ombord på något som liknar en sjunkande båt snarare än ett segertåg. Och det var väl det jag gjorde, säger han med ett snett leende.Och det var väl det jag gjorde, säger han med ett snett leende.

Mellan 2021 och 2022 fanns det två tydliga läger, minns Sandström: de som tyst ifrågasatte, och de som hatade det han skrev. Etanolen, stålet, vätgasen, solen i Spanien; han ser det som ett skript, ett mönster han försökt synliggöra i samhällsdebatten. Resultatet blev ett femtiotal debattartiklar.

– Vi började skriva. Det fanns ingen plan. Det var steg för steg. Och sen blev det skyttegravar.

När man idag ser tillbaka finns tre grupper, menar han: De som tycker han haft rätt hela tiden. De som fortfarande kämpar vidare – politiska krafter, särintressen. Och så de tysta.

– Det emotionella priset har varit högt. För att orka måste man utveckla ett mer filosofiskt förhållningssätt till kritik. Man måste kunna stå kvar i problemet.

Han beskriver känslan av att se ett systemfel i realtid:

– Du kör 150 kilometer i timmen mot en betongvägg. Och folk frågar: ”Men vad ska vi göra istället?!” – STANNA BILEN!

Han skrattar till. Men allvaret är tydligt. Det här är inte ett rop efter egna lösningar, insisterar han.

– Jag är inte skyldig någon lösning. Det räcker att förstå vad som gick fel. Att obducera.

Sandström menar att Northvolt-affären är en systembugg. En normal samhällsstruktur skulle ha sorterat bort ett så svajigt projekt innan det växte till Europas största konkurs sedan Kreuger.

– Alla normala granskande funktioner var ur spel. Det fanns systemfel i media, i politiken, i akademin. Det var gröna skygglappar överallt.

Han är hård mot sin egen profession:

– Akademin har ett jobb att göra. Just nu är det mest PK-ism och fegisar. Men jag kör vidare. Fem år till, minst.

Det handlar inte om revansch. Det handlar om lärande. Double loop learning, som han uttrycker det – att verkligen lära sig djupet av sina misstag.

– Det vi gör nu är självrannsakan på samhällsnivå. Det är det jag ägnar mig åt.

Han återkommer till ett begrepp: att stanna i problemet. Att inte rusa vidare till nästa stora lösning, nästa teknikvision, utan att först förstå var motorn faktiskt gick sönder. Att stanna i problemet har alltså blivit Christian Sandström metod, inte för att vinna debatten – utan för att samhället en dag ska förstå vad som gick fel.